Hej! När vi inreder här på kontoret, så tenderar vi att lyssna på kunden. Ganska mycket. Lika mycket lyssnar vi på en till, nämligen en mycket inbjuden gäst i samtalet. Huset självt. Jugend, nationalromantik, 20-tal, tidig funkis och sen funkis. Tider då stor vikt lades vid helheten, husen var arkitektritade och har genomtänkta materialval, och de besitter en fantastisk själ. Om det är självvalt eller om det är kunderna som hittar oss, det vet jag inte, men vi har övervägande kunder med hus i stilepoker. Med vår vurm både för byggnadsvård i modern anda, och med intentionen att låta barnfamiljer inreda anno 2018, så brukar vi sätta till verket.
Vi brukar sätta oss in i hur såg planen ut när huset byggdes? Hur har den förändrats? När har det renoverats och vad gjordes då? Har vi tur har vi fått med ett par olika planer från stadsbyggnadskontoret, och vi kan läsa in oss på husets renoveringshistoria. Har man tappat bort några riktigt fina detaljer på vägen? Vad vill man återställa, vad vill man förbättra för att få en plan som fungerar nu? En till röst vi måste lyssna på - förutom kunden och husets röster - är byggaren naturligtvis. Har man tur har man funnit en byggare som är kunnig och som vet vad som kan göras och vad som är onödigt dyrt för huset ifråga. "Man kan göra mycket men inte allt, och vill man göra allt så är det en kostnadsfråga", säger en klok byggare jag känner.
Om huset har värden som är estetiskt tilltalande, vackra fasader, och har ett allmänt uppskattat yttre (kunden har ju ändock köpt huset för att de gillar huset hoppas man) så brukar jag vilja bygga vidare på känslan. Man skall förnimma samma känsla inuti huset som utanpå, brukar jag tycka. Men det måste inte bli museum! Säg att fasaden ser ut så mulligt nationalromantisk som på ritningarna ovan. Då känns det som ett hållbart grepp (dvs ett "icke-trend-grepp") att inreda med ett kök som överrensstämmer med den känslan. Man får en samhörighet med utsida och insida, och det mina vänner är en gyllene röd tråd så stark som någon. Köket ovan andas klassiskt, men är på intet sätt musealt. Köket upplevs snarast modernt, tycker jag. Den riktigt svåra delen är att inte få köket att dra iväg och bli... för gammalt. Kanske måste man göra avkall på något, för att den sammanlagda känslan av luckor, golv, knoppar, bänkskiva, armaturer mm ska andas anno 2018! DET, är balansakten i det hela.
Om vi istället hade valt detta (också fina) kök, så hade vi dödat samhörigheten med ute och inne. Vi har helt valt modernt (på luckor, inventarier, armaturer, fönsterstil) och om jag står inne i detta kök, kan jag inte alls ana att en utsida skulle vara annat än tokmodern. Visst, man gör som man vill, man kan inreda som man vill. Men om man inte vill känna att nåt skaver och att man på riktigt körde av den där röda-tråden-vägen man önskat att man hade fullföljt.... ja då skulle man inte ha valt detta moderna kök i ett sekelskifteshus. (Jag vill poängtera att jag gillar moderna kök också, men i en annan huskropp än i mitt exempel.) Med förbehåll för vad just du gillar, så tänk också långsiktigt ur ett estetiskt perspektiv. Det lönar sig.
Men - visst kan man "inreda modernt"! Med de lösa inventarierna kan man ju leka hur man vill. Moderna armaturer och möbler är ett bra grepp att visa att man är yngre än huset ;) Tänk att husets arkitektur och fasta delar är salt och lösa möbler är socker, och så vill du få till din egen personliga blandning. Troligen har huset ett större värde längre, både för dig och för eventuella försäljningar, om du lyssnar på dess röst. Go for it.
Bilder via studio karin/ via pinterest
